2014/05/28

Minilimpor

Idag efter frukost la jag en deg, för jag skulle baka minilimpor, hade jag tänkt.

Superenkelt recept: 25 g jäst, 3 dl rumsvarm mjölk, 1,5 tsk salt, 1,5 msk rapsolja, 5 dl vetemjöl och 2 dl grovt rågmjöl. Efter att degen hade jäst 45 min såg den ut såhär, alldeles rund och go.

Delade upp degen i 8 små limpor, gjorde en skåra i mitten och penslade med vatten.

Efter en kvart i ugnen på 225 grader kom dom ut och såg ut såhär.

Funkar ju bra som baguette, tänkte jag, och gjorde mig en lunchmacka med kaffe. Det var inte alls dumt. 

PS. Utgick från DET HÄR receptet. DS.

2014/05/26

Jag sitter hellre här, där jag har det lugnt och skönt och kan lukta på blommorna

Igår gjorde jag en frisyr som såg ut såhär. En flätkrans bestående av tre olika flätor. Lite olikt från hur jag brukar göra.


Sen gick jag på megaloppisen som var i Majorna igår. JÖSSES, vad mycket folk det var! Tyvärr hade jag ingen att gå med för folk var upptagna hit och dit, så det var inte så kul, plus att jag lätt får lite torgskräck bland mycket människor, framförallt när jag är ensam, så efter en ganska snabb vända gick jag hem igen. Köpte med mig en dricka och en chokladbit, inga loppisfynd.

Bytte om till en mer bekväm outfit.

Och la mig ute på gården. Åt lite lunch och drack kaffe och åt choklad.

I förrgår läste jag ut "Expeditionen - Min kärlekshistoria" (så himla bra!) och igår började jag läsa den här; "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek". Läste nästan halva direkt. Ska bli kul att läsa resten.

Sen blev det kväll och jag tog en promenad.

Till vattnet, som så många gånger förr.

Hej hej. Flätorna ur = lockigt hår.

Solen bara glödde.

Flygplan.

Satt på en klippa och tittade på det här medan jag väntade på att Per skulle komma från repet. När han kom gick vi hem till mig och kollade på valvakan. Heja F! och Miljöpartiet, men vad fan händer med SD?! Jag blir så himla, himla ledsen och ganska rädd :(

2014/05/19

Allting har ett slut

För en tid sedan nämnde jag att någonting tråkigt höll på att att hända och att jag skulle skriva mer om det längre fram. Nu har det gått ett tag och allt är klart, så nu berättar jag. Mamma och pappa har sålt gården hemma på Gotland. Dom började prata om det redan för ett par år sedan, då hade jag precis kommit hem från Malmö med mitt hjärta krossat och jag bad till högre makter eller vad som helst att det absolut inte fick ske. Och det gjorde det inte heller. Men så nu, var det kanske i februari, så kom det upp på tapeten igen, och plötsligt gick allting jättesnabbt och rätt som det var så var allt redan klart. Gården såld, nytt hus köpt. Swusch bara! Hjärtont igen och tusen himla tårar. Obeskrivligt overkligt och så himla sorgligt. 

Det kommer säkert bli bra sen också. De har köpt ett nytt jättefint hus inne i Visby, och jag menar, hur många gånger har man inte önskat att det inte var så långt till stan? Men! Det där huset och den gården och hela jäkla Garda har alltid varit mitt hem, min borg och min frizon, mitt paradis på jorden. Det har funnits jämt och innan vi flyttade dit så bodde farmor och farfar där och vi bodde i huset rakt över vägen. Det är platsen jag alltid kallat hemma vare sig jag bott i Stockholm, Malmö eller Göteborg. Visby är ju också hemma och fantastiskt, men det är ändå inte samma sak som känslan på landet, de öppna vidderna runt knuten, knastrande grusvägar under fötterna, tuggande kor som tittar nyfiken på en när man går förbi hagarna, solnedgångarna över åkrarna och promenaderna i fullkomlig tystnad helt för sig själv. Eller att sätta sig barfota i bilen och köra ett par kilometer till havet och lägga sig alldeles ensam i en liten vik långt ifrån turister eller stress. Eller på vintern när när mörkret har fallit och ljusslingan på bryggarhuset lyser upp utanför köksfönstret och när man går ut och tittar mot himlen och hela Vintergatan gnistrar och tusen miljoners stjärnor lyser så starkt som ingen annan stans. Frostbitna promenader genom socknen och kalla händer mot en mjuk hästmule som blåser ut små moln av varmluft och när katterna kommer in alldeles kalla i pälsen och bara vill ha mat, värme och kärlek. Jag hoppas verkligen att dom kommer klara flytten bra och inte börja leta sig tillbaka till Garda igen och kommer bort. Åh... 

Jag lyckades fösa bort alla känslor ett tag, pratade inte om det, tänkte inte på det. Men nu när sommaren nästan är här kommer det tillbaka. Det närmar sig och jag längtar efter semester och att få åka hem till Gotland igen, men den här gången med vetskapen om att det är sista gången jag åker just dit, till mitt barndomshem. Det skär i hjärtat av att bara tänka på det. Jag hoppas att jag ska kunna njuta lite också, men om jag känner mig själv rätt så vet jag att jag har nära till både vemod och tårar och jag vet att jag kommer tänka "Nu är det sista gången jag gör det här och nu är det sista gången jag gör det där...". Och så måste jag ju rensa och packa mina grejer också. Jag har ju hur mycket som helst kvar där. Det kommer inte bli kul. Det kommer verkligen inte bli kul. Och sen när jag åker tillbaka till Göteborg igen i början av augusti då kommer det vara sista gången jag åker därifrån. Aldrig mer. Jag fattar det inte. Det går liksom inte. Aldrig mer det här.



Älskade hus.
Den totala lyckan över att vara på landet.

Sommarkväll i kohagen.

Älskar kor. De är så gulliga!

Och hästarna i grannhagen.


Och gamla hus där jag lekte som barn.

Och lammen.

Och sen när hösten kommer och ljuset är ett annat.





Och iskalla vinterdagar.

Och när snön ligger tjock utanför köksfönstret i kyrktoppen sticker upp bakom träden.

Gå här bland enstaka spår och lyssna på knarret och inget annat.

Hälsa på gulliga fjordingar som jag red på när jag var liten och bli lite nostalgisk varje gång.


Och julaftnarna i salen.

Och jullunchen i köket.










Och när våren kommer och det porlar i bäcken.

Och hästarna slipper sina täcken och istället solar och kramas och jag klappar dom på mulen som luktar så himla gott.

Och vitsipporna och blåsipporna i Å-änget där bäcken slingrar sig fram.

Och när barndomsbästisen kommer på middag efter en dag på stranden och man inte ens har tagit av sig badkläderna och huden luktar sol och hav. Vi har liksom lekt här tillsammans sen vi var sex.

Och när storebror och barnen kommer och grillar och vi sitter ute i trädgården tills solen går ned.

Och äta nyplockade hallon från trädgårdslandet.

Och mitt älskade rum som jag målade blått när jag var 13, för blått var min favoritfärg.

Ta cykeln och efter tio minuter hamna här.

Plocka rabarber i trädgårdslandet och pussa på katten.

Titta på när hästar betar.

Och när solen går ned bakom gården.

Gå på sena kvällspromenader precis innan det blir helt mörkt för det finns ingen gatubelysning.
Och gå ut när dimman sveper in.

Och den jättegamla trädgårdsmöbeln som står under eken som inte är en ek, men det ser ut som det, så vi säger så.

Äta sommarfrukostar på min egen balkong.

Bara sitta i gräset.

När hon har varit ute hela natten och man öppnar dörren på morgonen och ropar hennes namn kommer hon i full galopp från det höga gräset bredvid garaget. Där är hennes sommarsovplats. 

Och dom allra vackraste rosorna.

Himlar som ser ut såhär på riktigt.

Och blommorna i åkerskanterna.

Dra fingrarna genom högt gräs och inte möta en enda människa på vägen.

Korna igen. Åh!

Sitta på bästa trappen och äta nybakad rabarberpaj med vaniljsås och läsa en tidning.

Trappen som även är katternas favoritplats, där dom ligger nästan varje sommarkväll och sover tills solen går ned.

Ha kräftskiva ute i solen och sen äta efterrätten inne i hönshuset när augustikvällen börjar bli kylig.

Och grilla, grilla, grilla med åkrar och hagar som kuliss.

Bara njuta av lugnet.

Hitta en sovande katt i rabatten.

Köra in på gården och parkera bilen mittemellan mammas och pappas.

Stå i köket och titta ut på det här.

Grilla ännu mer.

Bara gå i trädgården för att den är så himla stor.

Som sagt, världens bästa njutarplats. Hur ska man kunna vänja sig av med det? Det kommer väl bli bra så småningom, men just nu känns det bara ofattbart :(